Ibland kan jag bara bli såå less på de mesta i mitt liv,trots att jag vet att jag älskar det mesta med.

Jag har svårt att inte se det andra skiter i att se..Jag förstår inte hur "ditt" kan vara viktigare än "mitt".. Bara rent generellt,hur vi kan välja att inte se det som drar mest ögon på sig här i livet. Hur man som vuxen kan gå förbi det som händer på en skolgård,inte vilja se barnet som lider vid sidan om,inte kännas vid när någon i sin närhet har bekymmer.. Utan bara gå rakt fram utan att vilja se någon förutom sig själv och "sitt". Jag har svårt att inse att människan kan vara så kall,känslolös.. 

Jag vill i regel se alla långt innan jag ser mig själv,jag vill för väl,jobbar ständigt med att ställa upp,att finnas,ordna och fixa för de flesta,inklusive min familj.

Jag tror att jag mestadels har försökt att vara alla tillags,så till den gränsen att jag brände ut mig själv.  Nu tänker jag inte skylla nått på nån,förutom just mig själv. Jag måste börja lita på mig själv och min förmåga här i livet,min magkänsla brukar sällan vara helt fel. Men VARFÖR är just det så satans svårt..

Vad hade vart de värsta med att jag säger nej?

Hjälper det mig något om jag ställer upp just denna gång?

Orkar jag?

Kan jag?

Varför vill jag ställa upp?

Det är nog några frågor jag måste ställa mig själv innan jag svarar för lättvindligt.

Nu låter det som om jag bara har pest i mitt liv,men så är det absolut inte. Men nog är det pest i min hjärna då å då,ganska ofta. Denna pest hade jag klarat mig sååå bra utan,kan jag lova!

Följdfrågan är ju,hur jävla lång tid tar det att eliminera denna pest?? Jag blir såå trött på mig själv,flera gånger i veckan,då jag strular till allt och bara hade hoppats på att pesten hade försvunnit..Blir man någonsin som förr eller är det dags att inse att allt inte är som det varit och att det faktiskt hade varit helt okej det med..

Såå många frågor och funderingar i mitt huvud så många gånger i vecakn skulle jag behöva semester från mig själv :/

Men åter igen,HUR KAN VÄLJA ATT INTE SE??

Så satans tragiskt!

Ni mina nära och kära: Glöm ALDRIG bort att NI är såå värdefulla fär mig  

Älskar Er  

Känslan när min vuxna dottern säger att hon älskar mig  Fantastisk känsla, älskade barn, din ålder kommer ALDRIG spela någon roll,för du är mitt älskade barn och kommer så alltid att vara.

Att se och prata med er båda idag gjorde mig så fantastiskt stolt och jag älskar er så in i bomben  

Först att ha dig som dotter,en ära bara i sig, sen att jag får vara en del av ditt liv med en fin sambo som älskar dig så och en fantastiskt söt dotter har ni med. Alltså jag är en stolt MAMMA,SVÄRMOR och MORMOR. Älskar er alla tre och saknar er. Men snart ses vi   

Har varit så mycket en tid nu,eller ja hur säger man.. Jag har mått toppen och piss, fantastiskt och hemskt. Men jag lever. Jag är glad över att jag lever. Vem ska annars reta gallfeber på mina nära och kära    Älskar er alla